Arkiv för maj, 2011

Stockholm Marathon – min historia

30 maj, 2011

Hur börjar man egentligen beskriva min resa hit? Två dagar efter min marathondebut. Dagen då jag klarade ett mål jag kämpat mot i många månader. Dagen då jag, Linda, har sprungit 42,2 km. Men låt oss försöka.

På lördagen vaknade jag utvilad och peppad efter en ganska bekymmersfri natt på en luftmadrass och många timmars sömn. Gröt och 2 rostade mackor intogs samt vatten och resorb. Vädret såg ut som väntat, molnigt, blåsigt men ändå en 14 grader ute. Kunde inte riktigt bestämma mig hemma vilka kläder jag ville ha så tog med mig både linne och en funktionstshirt. Packade allt omsorgsfullt och lungt, satte upp min lugg med tusen små hårklämmor och smörjde in hela mig i vaselin tills jag var ett riktigt vaselinmonster. Packade mitt sista och åkte i väg med pojkvännen.

Väl på T-centralen insåg jag att jag glömt min mp3-spelare samt vatten så paniken sköljde över mig. Jag som varit så lugn och sansad fram tills dess.. hur som helst åkte han hem för att hämta den samtidigt som jag själv begav mig till Stadion. Nervös över att vara ensam och om han skulle hinna tillbaka innan start gjorde att jag kände mig liten och uppstressad samtidigt som jag försökte att inte lägga energi på att oroa mig. Bytte om till linne och mötte upp fina mamma och hennes sambo Göran. Stod i toalettkön när jag hörde att samtliga löpare skulle bege sig till startfållorna. Jag kände mig rejält stressad nu och äntligen kom Sebastian med min mp3-spelare! Det dröjde ett tag innan jag kom fram i kön och snabbt sa jag hej då till mina supportrar och rusade iväg till starten. Jag var nog en av de sista in i startfållan och jag bannade mig högt. Jag som hade planer på att ställa mig vid några farthållare och springa med dem.

Hur som helst. Starten gick och jag gick i ca 5 minuter innan jag kom över startlinjen. Lyckades helt fantastiskt nog lokalisera min fina familj högst uppe på en bergsvägg där jag vinkade glatt åt dem. Men nu byttes fokus om till att inte springa för fort som alla varnat om samt att ha kul.

Jag där i i mitten i rosa linne som vinkar.

Körde på i ett tempo som kändes lugnt och behagligt med en väldigt låg puls så jag hade ingen aning om hur snabbt/långsamt det gick. Vid 5 km insåg jag att jag sprungit på tok för långsamt men istället för att stressa upp mig över det bytte jag fokus. Jag ville inte jaga farthållarna framför mig och på så vis trötta ut mig utan bestämde mig helt enkelt för att springa i ett jämnt och behagligt tempo, gå lite vid varje vätskestation och bara ha kul utan några tidspressar. Wow, vilken känsla att bara släppa all kontroll. I efterhand är jag verkligen jättenöjd med mitt beslut även om jag bannar mig själv lite för att jag sprang så sakta i början.

6 km in upptäcker jag en gubbe framför mig. Jag tittar på honom och tänker ”men jag känner igen den där springstilen och de löparkläderna”. Springer upp jämte honom och ser att det är han! Gubben jag sprang HELA Bromölla halvmarathon med! Vad är oddsen att jag ser han mitt bland alla?! Så jag sa ”Hej, känner du igen mig? Vi sprang tillsammans i höstas.” och visst gjorde han det! Vi pratade på en stund och jag började även prata med en kvinna bredvid mig som också debuterade på marathonsträckan. Kul!

Efter vätskestationen tappade jag dock bort dem båda och satte in lurarna för mer musik. Kilometrarna rullade på och snart kom Västerbron som jag inte alls var imponerad av. Jag har inga som helst problem att springa i backar, tycker rent av att det är kul, så bron var snabb och rolig. På nedgången försökte jag bromsa in lite för att spara på lår men höll ändå hygglig fart. Tänkte på att jag läst om en backe som skulle komma efter bron så jag bävade lite inför den men helt plötsligt så hade det nästan gått ett varv och min hejjaklack tog bilder och ropade på mig. Vilken boost! Gav pojkvännen en snabb puss och sprang i väg igen. Helt sjukt men jag märkte ärligt talat inga höjdskillnader förutom då på bron.

Ser stark ut vid ca 16 km!

17 km och ett varv gick, snart skulle vi in på sträckan jag bävat mest över. Gärdet och Djurgården. Tänkte på Daniels jämförelse med Saurons öga och Mordor och log lite för mig själv. Kaknästornet stirrade verkligen på mig hela tiden och man känner sig väldigt ensam där trots en massa löpare kring sig. Började prata lite med en kvinna ett tag men nötte på mina kilometer. Tänkte inte alls på hur långt det var kvar utan snarare ”Jaha, en till kilometer lägger vi på då” och en halvmara blev avklarad. Benen kändes fortfarande bra och mentalt kändes det riktigt skönt att veta att jag kommit halvvägs! Häftigt!

Men faktiskt. Gärdet var riktigt tråkigt. Jag nästan grät av lycka när jag såg de första stora båtarna innan Gröna Lund och Skansen och njöt av att vara tillbaka i civilisationen när jag sprang bort från Djurgården och lämnade det stirrande tornet bakom mig. Springer på lite som i en dimma, spanar efter vart min familj står någonstans, jag visste att det skulle vara någon gång här. Strax innan 30 km stod de där och jag tillät mig stanna till lite, klaga på att mina ben började bli trötta och fick en till puss innan jag drog iväg igen samtidigt som de skrek att jag ”bara” hade en mil kvar. Bittert tänkte jag att det är fan 12km, inte en mil men visst.

Börjar känna mig lite mör i benen ja.. jag menar, det var ju ”bara” en mil kvar..

Ok. 30 km avklarade. Allt efter detta är distansrekord. Hell yeah. Baksida lår började kännas av men det var fötterna som gjorde ondast. Inga skavsår eller blåser men det brände så otroligt mycket att varje steg blev en plåga. Kämpar mig över bron igen, blir peppad av publiken och de galna musikanterna som stod högst upp och dansade och sjöng till lite mer afrikansk musik. Vilken energi de hade båda gångerna jag sprang förbi och andra gången gjorde jag high five med flera av dem! Boostade ner för bron och blev superglad när jag såg 32km-skylten. En mil kvar. Vid 33 km blev jag ännu gladare, nu är det bara singelkilometrar kvar!

Vid 35 km började jag kriga. Benen mådde fortfarande bra men fötterna skrek. Tankarna gick i ungefär denna stilen:
Ok, 7 kilometer kvar. Jag är trött, fötterna vill stanna men jag kan fan inte gå hela 7 km till mål. Spring på nu.
Oohh en vattenstation, vi passar på att gå längst hela den, det behövs ju.”
Jag kan fan inte gå i hela 5 km till mål, jogga på nu!

Hela tiden var det ”Jag kan inte gå i si och så många kilometer, springer du så kommer du snabbare in i mål och får lägga dig ner”. Pressa på mentalt och dra energi av publiken. Blev glad när en av speakersna sa i micken ”Och här i rosa kommer Linda Pettersson från Malmö”. Jag höjde armarna och klappade på.

Det var också vid 35 kilometer jag började bli äckligt trött på min musik. Ville helst av allt kasta mp3 i marken för jag var så trött på allt, men inte så konstigt, hade lyssnat på samma spellista i över 4 timmar. Började även räkna på om jag skulle hinna under 5 timmar och insåg att jag borde göra det men att jag inte ska bli ledsen om det inte går.

Vid 40 km kände jag att jag var nära. Sprang på, kände pulsen, slutade lyssna på musik och försökte sätta en fot framför den andra. Ser äntligen Stadion och känner hur tårarna av glädje är nära. Biter istället ihop och springer in på det mjuka underlaget i Stadion och ser familjen som ser jättestolta ut och ropar glatt åt mig. Jag spurtar på in i mål och bara ler. Armarna upp i luften vid målgång och jag är glad. Jag har gjort det. 42,2 km. Wow.

Jag är den mittersta rosa människan ni ser där som precis spurtat om de andra rosa människorna.

Får min medalj, möter upp familjen utanför och jag försöker gå ner för trapporna på Östermalms IP för min tröja och avklippning av chip. Snabbt gick det inte men jag kom slutligen fram, träffade familjen och la mig ner på marken. Så jävla skönt att det finns inte.

I did it!!!!111
En trött Linda som hade grova problem att sätta sig ner!  Orkade inte ens sätta på mig min fina finishertröja, jag  får posa lite här hemma med den och lägga upp!
Älsklingen hjälpte mig ta av mig skorna. Det är kärlek det!

Som ni kan se gick det inte fort. Alls. Och det helt utan anledning haha, jag springer normalt bra mycket fortare än så! Men som jag läste på en blogg innan loppet, i och med att det var mitt första marathon så persade jag vad jag än gjorde! Jag är superglad ändå :)

Hoho, folk typ nästan gick om mig i slutet när jag körde mitt 8min/km tempo :D

Och nu. Två dagar sitter jag här och funderar helt seriöst på att springa nästa år ändå trots att jag hela tiden sagt att jag inte skulle det. Jag menar, införskaffar jag mig ny pulsklocka som visar hastighet samt att jag nu testat hur en mara känns.. Det kan ju bara sluta i stordåd inte sant? ;)

28 maj, 2011

Jag firar än! Fy fan, jag har sprungit ett marathon! Jag kom i mål!!!! Inte den bästa tiden men jag är lycklig! Jag berättar hela historien senare.

5:02:33. Jag äger!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hjälp!

28 maj, 2011

Panik! Glömde mp3spelaren hos syster så skickade sambon iväg för att hämta den. Jag var inte nervös innan men nu håller jag på att avlida :/

Mitt startnummer är iaf: 22770 för den som vill kolla hur det går för mig på nätet. Tack för alla lyckönskningar!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Mot hufvudstaden

27 maj, 2011

Nu mina vänner sitter jag i bilen på väg upp till Stockholm! Äntligen! Nu hoppas jag bara att jag INTE glömt något viktigt hemma.

Wiie! Snart får jag träffa min familj som jag saknat så sjukt mycket!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Sommarens lopp

24 maj, 2011

Jag har anmält mig nu till både Malmömilen och MalmöHalvmarathon. Både tävlingar jag aldrig sprungit men som verkar vara som gjorda för att persa på från året. För persa det bör jag definitivt göra, det räcker med att jag tittar på min profil på jogg.se och ser hur mycket jag utvecklats sedan dess. Både i fart och puls och framför allt mängd. En halvmara skrämmer mig inte längre på samma sätt som förr, jag vet numera att jag kan springa 20km i ett okej tempo utan att bli sådär dödligt trött. Ska bli jättekul och se vad jag presterar sen i augusti.

Hur som helst så kikar jag runt på andra lopp runt om Skåne i sommar. För faktiskt, det är jävligt kul att tävla! Hittade ett lopp i Kristianstad i juli där jag kan välja mellan 5 eller 10 km som lockar enormt mycket. Kanske ska jag testa hur fort jag egentligen klarar av att springa de där 5 kilometrarna på? Och sedan går både Midnattsloppet i Göteborg i slutet av augusti samt iForm-loppet i Malmö på en mil vardera. Självklart lockar Midnattsloppet mer eftersom jag inte riktigt var nöjd med iForm-loppet förra året, men det är ju faktiskt så att det är bra mycket krångligare att ta sig till Göteborg än att cykla ner till stan en eftermiddag.

Men ja sedan då? Sommaren är slut och nästa lopp blir i november i Bromölla där valet åter mellan milen eller halvmaran. Ska se om jag inte kan hitta något där emellan för att sporra mig och om inte annat så ska jag anmäla mig till Göteborgsvarvet nästa år så fort jag kan för den folkfesten vill jag inte missa ett år till! Hörde dessutom att det var 3 veckor mellan varvet och sthlm marathon nästa år men ja, i dagsläget känner jag dock att jag inte är jättesugen på att träna så hårt under vinterhalvåret för ett marathon till som jag gjort i år men vem vet. Det kanske ändrar sig efter lördag? ;)

THE vecka is här

23 maj, 2011

Oho det är så roligt, så spännande och samtidigt så nervöst. Marathonveckan är här! Som många skriver så kommer jag satsa på sömn, bra mat och noll stress.. Yes..

Strax ska jag klippa mig och av en händelse så råkar Löplabbet ligga på samma gata så jag tänkte gå dit, insupa löparatmosfär, köpa en gel eller två samt se om jag inte kan hitta en bra keps. Min nuvarande är verkligen skitful och blir det strålande sol på lördag måste jag ha en.

Ohhh nerver! Hypokondrisk är jag också, dör nästan för jag har så mycket kläder på mig när jag cyklar till jobbet men hellre det än att jag får en förkylning.

Så jävla taggad!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Svampar om maran

22 maj, 2011

Jag är som en svamp som suger åt sig all information jag kan hitta om lördagens äventyr. Ser filmen om banan, läser om banan, läser folks välskrivna historier om maran och tips för att klara det både mentalt och fysiskt. Jag är spänd, förväntansfull och nervös. Jag är livrädd inför min första dipp och när den kommer komma, jag är livrädd att mina ben ska kännas tunga som de gjort de senaste verkar pga hård träning och jag är livrädd att det kommer strålande sol och olidligt varmt. Men ändå så längtar jag så enormt mycket. Målet med hela vinterns träning är snart här. Snart får jag testa mina begränsningar och min kapacitet. Wow.

Marathon. Smaka på ordet. Ett till synes litet ord med stor innebörd. Marathon. I alla år har jag beundrat de som klarat av det, tyckt det varit galna med grymt häftiga. Jag har stolt skrytit om att min far har minsann sprungit några marathon han. Och nu, nu på lördag så kommer jag stå där på startlinjen och springa ett marathon själv förutsatt att inget oväntat händer. Wow.

Fy fan vad jag längtar.

H O C K E Y

15 maj, 2011

HockeyVM och mental uppladdning inför morgondagen.

Fint avslut på en lugn dag innehållandes ett mördande benpass på gymmet tillsammans med en kompis på ben som var lite slitna efter gårdagens 20km.

Och just ja. Det var många låtar som jag accepterat att den vunnit igår, men fan inte den. Vilken skräll!

Yeahh! Ett mål till Sverige!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Nu ser vi framåt

14 maj, 2011

Nej nu får jag skärpa mig. Har varit dålig på bloggandet nu väldigt länge och lika dålig på att läsa andras bloggar. Jag antar att det har med att göra att man har varit hemma och arbetslös ett tag. Det är allt annat än roligt och saker man faktiskt tycker är kul blir mest bara ”meh”.

På måndag börjar jag mitt nya jobb och det ska bli jättespännande. Lite ledsen är jag dock för att min tidigare arbetsgivare sa konstiga saker om mig till min nya, speciellt eftersom han sa att han skulle ge mig bra referenser. Jag vet inte, lite besviken blir man men som tur är så frågade min nya mig om saken och lyssnade på vad jag hade och säga och tyckte det var vettigt. Men ack så arg jag blivit om det hade bidragit med att jag inte fått jobbet i slutändan.

Hur som helst. Eurovision ikväll och självklart hejjar jag på Sverige, låten är ändå helt okej. Tusen gånger bättre än förra årets och jag tror lilla Eric kan charma många med sitt lilla leende! Annars hoppas jag på vinst för Finland, otroligt trevlig och trallvänlig låt.

Men nu, mitt sista långpass. Enligt maraton.se-schemat jag följer står det 25 km men jag känner att jag bara kör på 20. Det känns mentalt lättare och jag får ändå ut långpasskänslan av det.

2 veckor. Marathondebut. Snart så.

Distansrekord 3 mil och ett spännande mail

9 maj, 2011

Wow! Idag har jag sprungit 3 mil. Helt sjukt att lilla jag sprungit så långt och slagit distansrekord. Fantastiskt.
3 mil i strålande sol och 20 grader i skuggan. Det var varmt, det var svettigt och det var roligt. De första två milen låg kring 6:30 tempo för att sista milen sakta ner ordentligt men så är det. Nöjd är jag ändå!

Och sedan. När jag kom hem. Ett mail som berättade att jag fått nytt jobb! Ska in på onsdag för ett möte och diskutera detaljer men så jävla kul! Jag är så glad så det finns inte.

Ikväll kommer dessutom fina Pauline över så denna dagen verkar vara helt perfekt!

Så statzen för mitt nästsista eller sista långpass innan maran:

Distans: 30 km
Tid: 3:22:56
Snitt: 6:46 min/km
Snittpuls / maxpuls: 161 / 170