Archive for the ‘löpning’ Category

Snö i Skåne!

6 januari, 2016

Ja men visst, ibland händer det! Massa härlig snö och tyvärr ingen pulka men det fixar vi till nästa år.

Ledig idag då det är trettondagsafton och kul att kunna få lite schysst väder dessutom. Ludde var så liten förra året så snön minns han ej, tveksamt om han kommer minnas detta. Däremot verkade han tycka det var kul! Glada miner hela promenaden och det finns nog inget sötare än små barn i stora overaller som tultar omkring. Så en liten bildbomb på detta:

image

Snöbulle

image

Glad snöbulle

image

Spanar in pulkabacken

image

Hjälp mig upp!

image

Glad snöpappa

image

Glad mamma som fick springa i snön

Att resa med barn

12 maj, 2015

Ja det är onekligen en hel del att tänka på nu när Ludde är större och vi ska resa till Kroatien nästa vecka. Utan pappan dessutom så utmaningen blir desto större för mig.

Pass har fixats, paraplyvagn har lånats och saker som resesäng, flytväst, babymonitor och en ny stor väska som rymmer båda mina och Luddes kläder har inhandlats. Så just nu har jag tusen saker i huvudet men äsch, det blir nog bra det där.

image

Söt liten Bulle

Annars är jag fortfarande sjuk vilket är sjukt tradigt, jag orkar verkar inte mer.. Var och tittade på Pauline när hon sprang Blodomloppet och jag fick snällt  stå bredvid trots att jag köpt startplats och allt. Var sååå sugen på att springa!

image

För snabb för kameran

Toughest Malmö

6 maj, 2015

Så i helgen sprang jag och två vänner Toughest. Ett lopp på ca 8km med 40 hinder att ta sig igenom. Hinder så som ramper, höga plank, kräla under nät, kräla upp på nät, ta sig över höga höbalar, hoppa 5m ner i det 7 gradiga vattnet på en trampolin samt vada ut i vattnet till hinder där man går armgångar och mycket mer.
Vad kan jag säga mer än att det var sjukt roligt! Så himla kul med ett lopp som kräver mer än löpningen! Jag är fortfarande inte riktigt helt i form så här 7 månader efter förlossning (vilket inte är alls konstigt) så mycket av armgångarna gick inte och då fick man snällt springa en straffrunda med ett bildäck. Allt som allt otroligt kul och jag kommer garanterat tillbaka nästa år och gör det tusen gånger bättre!

image

Yours truly in action

image

Grymmaste tjejerna med felvända medaljer

En mindre kul grej så är resultatet av badandet i det kalla vattnet är att jag nu är sjuk. Och Ludde också trots att han inte badade. Men Ludde är pigg och jag känner mig död, så idag har jag det jätteskoj och ta hand om honom samtidigt som jag självdör lite.

image

Fin son som stöttar mamma och tittar på

Barnvagnsmarsch, vår och vaccinering

9 mars, 2015

Så helgen har varit härlig och vädret ljuvligt. I lördags sprang jag min första mil på evigheter och det gick skitbra och endorfinerna var på topp efter. På kvällen träffade vi svägerskan med sambo för melodifestivalmys. Bella visade herr bebis deras lägenhet och så tittade de på fiskarna tillsammans innan han somnade i hennes armar.

image

Små fiskisar i stora akvariet

Söndagen bjöd på underbart vårväder med tillhörande sol och jag och massa andra passade på att gå Barnvagnsmarschen för stoppandet av mödradödligheten anordnat av RFSU. Mycket bra initiativ och vi fick ett urtjusigt barnvagnsregnskydd med. Marschen gick jag ihop med Heidi och Eliott där vi sedan rundade av med en latte innan vi gick hem till henne där vi fick låna en hoppgunga. Ludde älskade den så fort han fattade principen på hur den fungerade.

image

Söta kusiner i fina barnvagnsskydd

image

Hoppi te hopp

Och slutligen dagens äventyr. Fint väder, en bebis som vägrar sova mer än en halvtimme i sträck, och andra vaccineringen. Bebispersonen blev lite ledsen efter stickningarna men blev precis som förra gången glad efter distrationerna som de dansade kossorna gav. Sedan ville han smaka på dem.
Än så länge har han inte haft några större biverkningar men läggningen var svår och utdragen. Förhoppningsvis så blir det inget mer jobbigt då han sover men vi får väl se. Gullungen.

image

Paketerad liten bebis

Tjejmarathon 2012

18 juni, 2012

Så vart börjar man denna fantastiska historia om dagen då jag, JAG, sprang ultra för första gången? 53km långt i all möjlig terräng, asfalt, grusväg, småstigar, stenar och klippor, ja precis allt man kan tänka sig i ett väder som skiftade mellan sol, moln, duggregn och spöregn. Och tänk er, alla 39 startande tjejer gick i mål! Hur fantastiskt sjukt fint är inte det?! Det är tjejmarathon det!

Morgonen startades klockan 7 på morgonen med att jag pallrade mig upp ur sängen hos min mamma som bor i Norrtälje. Tryckte i mig gröt och en macka, mer gick inte. 9:45 var jag på Norrtälje busstation där jag letade upp bussen som skulle ta oss till start. Sådan energiboost att få sitta i en fylld buss med massa förväntansfyllda tjejer som alla var sjukta pepp på att anta utmaningen som väntade oss!

På Roslagsbro IP där starten gick mötte vi upp Annie och Madde och jag fick min nummerlapp. Jag fick även en stor kram av Coyntha - äntligen skulle vi få chansen att springa ihop! Helt plötsligt var det dags att springa iväg. Första delen av banan var en smal stig och jag kände hur det pirrade i kroppen, äntligen var det dags! Hamnade rätt kvickt mellan två grupper och saktade ner lite så jag kunde springa ihop med Coyntha som planerat.

Efter några kilometer var vi fyra tjejer som höll ihop. Vi sprang, pratade, tittade på den fantastiska utsikten och skämtade om att vi hoppades det skulle kännas såhär lätt efter 40km också! Tempot var lagom och det kändes riktigt bra. Dags för första vätskestationen efter 15km. Jag tyckte det var lite svårt att välja vad man skulle äta av allt gott som fanns men jag tog ett glas juice, ett glas energidryck, en macka och en banan. Sedan sprang vi iväg igen vi fyra.

Vi tog 5km i taget och jag ropade glatt när min Garmin pep till. Nästa vätskestation skulle vara i Älmsta och då efter ca 30km. När vi kom till Gåsvik taggade jag till av glädje, här kände jag ju igen mig ordentligt! Och att sedan få springa längst kanalen till Älmsta gjorde mig så glad, det här är mina hemtrakter!

I Älmsta såg jag att Coyntha hade väldigt ont så jag bestämde mig för att vänta in henne och sa till de andra två tjejerna att springa på. De såg dessutom väldigt pigga ut! Jag hade lite svårt att få i mig något i vid denna stationen men tog lite buljong, några godisar och fyllde på min camelback med vatten. Efter lite uppmaning av de som stod där tog jag även en leverpastejmacka med massa saltgurka.

Äntligen kunde vi komma i väg! Tyvärr så verkade det inte hjälpa för Coyntha och smärtan blev så pass illa att hon inte kunde springa längre. Hon sa till mig upprepande gånger att springa på själv och till slut så gav jag med mig, jag visste ändå att hon hade en annan vän som snart skulle springa i kapp henne.

Gick därför in i tankarna på att ta igenom dessa sista 2 mil själv och lirkade upp min musik. Men jag hann inte ens starta den innan en annan tjej sprang i kapp mig. Självklart hängde jag på henne då hennes tempo var helt perfekt. Efter några kilometer mötte vi upp två till tjejer, en som hade sprungit fel och klockat 3 extra kilometer, och en som vi kom ikapp. Bara några hundra meter efter detta möte så kom vi till klipporna. Dessa jävla klippor som vi klättrade på och nästan snubblade runt på flera gånger. Var det inte klippor så var det halvstora stenar vi skulle balansera runt på. Jag var sjukt tacksam över sällskapet där och vi alla var rörande överens om att vi inte hade velat vara ensamma där.
Efter klipporna väntade terräng som inte heller gick att springa på, lera, smala stigar med uppstickande rötter och stenar. Efter mycket frustration och ett duggregn som hade övergått till spöregn, så letade vi efter den sista vätskestationen. De hade sagt att den skulle vara efter 11km men vi hade sedan länge passerat 11km och vi undrade om vi missat den. Men äntligen, efter en sväng så var den där! Två stackars personer stod där under paraplyt och vi fyllde på med vatten och lite godis.

Jag och en av de tre tjejerna, Lupita, tog det lite lugnare medan de andra två tjejerna sprang i väg. Det visade sig att även hon bodde i Malmö och vi kom mycket bra överens! Jag fick även hennes nummer så det blir garanterat fler pass ihop i sommar! Så vi varvade sista milen med löpning och gång där roslagsleden inte gick att springa på. Efter en sista kilometer på asfalt och min klocka som visade nästan 53km längtade vi efter målet som aldrig kom. Men sen, till slut, så såg vi skyltarna. Skyltarna som vi bara kunde le åt! Vi hade klarat det!!! Coynthas man Göran fotade oss och vi var så glada! Tänk vilken prestation! Tänk att jag faktiskt klarade av att springa så här långt!

Väl i mål väntade god pastasallad, cocosbollar (jag fick en hel låda med mig hem!), kladdkaka och en glad Annie som skrikande sprang fram och kramade om oss som gick i mål. T o t a l lycka. Bilder finns på tjejmarathons sida då jag själv tyvärr ej hann ta så många.

Wow.
Vilken jävla grej.
Så stort!

Tack Annie, tack Madde och tack alla fina tjejer jag sprang med. Tänk att jag bara behövde vara ensam i någon kilometer på dessa 8 timmar och 8 minuter jag var i gång (inklusive alla stopp).

Det är nu måndag och två dagar sedan loppet, men så fort jag blundar så tänker jag tillbaka på det underbara äventyret. Ett äventyr jag faktiskt funderar på att delvis göra om själv nästa sommar. Jag älskar skogen och miljön som finns här uppe. Det är hemma.

Helt enkelt, jag har vunnit tillbaka kärleken till löpningen.

Jag lever!

27 maj, 2012

Hej och hå! Jag lever men hinner faktiskt inte med att blogga och knappt ens att träna.
Men vet ni, det går det med (fast ja, det är temporärt annars hade det fan inte gått!).

För ja, nu på lördag, alltså om mindre än en vecka då gifter jag mig. I skärgården. Ett tredagarsevent med ca 70 gäster – så med andra ord tusen saker som ska styras upp så alla får en fantastisk helg! Jag hade gärna sprungit Stockholm marathon men jag kände att bröllop står liiiite högre än maran. Men jag kommer ändå heja på som sjutton ni som ska springa!

Förra helgen hade jag min möhippa. Min kära vänner hade fixat en perfekt dag med massa skratt (och massa shotar) och min käreste hade även han svensexa samma dag. Jag kunde verkligen inte önskat mig något mer – tack så hemskt mycket!

Och igår var det Eurovisionkväll med massa vänner. Också en väldigt rolig kväll som blev ännu roligare av att Loreen kammade hem vinsten. Woho!!

Så ja, mellan allt detta så blir lite löparpass som inte blir mer varierande än vanliga distanspass. Men det är skönt och nödvändigt när jag behöver rensa huvudet samtidigt som jag njuter av de numera ljumma kvällarna. Kvällslöpning på sommaren – som jag har längtat! Så lite träning blir det men verkligen inte lika mycket som jag brukar ha i min vanlig rutin.

Så att. Nästa gång jag skriver är jag troligtvis en gift kvinna. Det ni! Jag lovar att återkomma med bilder från vår stora dag så fort vi har en schysstare dator att tillgå en mobilen.

Kärlek. <3

Göteborgsvarvet 2012 – Ingen lätt sak

13 maj, 2012

Vad kan jag säga? Det var kämpigt och motigt. Inte min dag överhuvudtaget men som vanligt så tar vi det från början.

Vädret var så perfekt man kan tänka sig. Lite kyligare i luften från början men när min start vid 15:05 gick så hade alla molnen försvunnit och solen visade sig i sin fulla glans. Så mitt klädval, t-shirt och trekvartsshorts, var alldeles utomordentligt! Men det var också det enda jag riktigt lyckades klaffa.

Pepp och glad innan starten!

Starten gick i gång och jag blev genast frustrerad och irriterad på hur mycket folk det var överallt. Fine, detta visste jag om från början men jag kunde ändå inte låta bli att bli putt på folk som stängde in mig på de mest konstiga ställerna. ”Håll till höger om du springer långsammare” var det inte en jävel som höll heller så det slutade med att jag själv enbart sprang till höger eftersom det oftast var färre människor att kryssa emellan.

Här swoschar jag förbi älsklingen som hejjar och fotar vilt!

Min plan var att försöka ta det lite lugnare i början och inte stressa eftersom jag visste det var två lite drygare backar de första 5km. Jag blev förvånad över hur brant sälbacken var men tuffade på. Uppe på bron blåste det motvind som satan men jag var ändå vid gott mod och höll en bra snittid några sekunder över där jag ville. Jag började tänka på loppet i tre 7km-delar och låg lite efter vid de första 7km. Men egentligen precis enligt plan, nu är det ju tänkt att jag ska öka!

Men trots ivrigt drickande dagarna före och samma dag så krävde kroppen en massa vätska. Och magen klarade inte av det, varken vatten eller sportdryck. Jag behövde inte springa på toa men däremot fick jag håll och sjukt ont i magen. Så från ungefär km7 hade jag konstant håll om jag ökade takten, och så fort jag drack så fick jag även då jätteont i magen.

Vid km 14 insåg att jag under 2h finns det inte en chans att jag klarar men kanske under 2:05? Tyckte jag tryckte på men benen började bli stumma – riktigt stumma. Jag fick kriga som om jag aldrig tränat en längre sträcka tidigare och modet sjönk till botten. Jag ville verkligen stanna och gå men nej, att bryta finns inte i min värld hur smärtsamt det än var. Insåg när jag började springa på Avenyn att den lutade lätt uppåt och jag kände hur jag blängde på löparna jag mötte som sprang tillbaka samma väg av ren frustration. Vid Poseidon skriker tjejen som står där att ”Nu är det bara 4km kvar till mål!” och jag var nära på att spotta på henne. BARA 4km säger du? Gah! Fick en svamp och svalkade ner kroppen lite och benen fick lite extra kraft eftersom det nu lutade svagt nedåt istället ner på Avenyn.

Benen kändes lite bättre men fortfarande sjukt stumma och jag såg hur jag tappade fart hela tiden. Det hjälpte inte heller att min Garmin visade kilometertiderna långt innan skyltarna, så jag visste inte mycket mer än att det gick dåligt mot mitt tempo. Det var även här jag gav upp på 2:05 och satsade på att springa in mål på bästa möjliga förmåga, för pers skulle det åtminstone bli.

Kommer upp för en liten bro och sedan backen innan upploppet. Jag hade glömt bort att man skulle in på arenan också så jag började spurta redan efter backen och vägrade sakta ner när jag insåg mitt misstag. Men det gick hela vägen in i mål och jag fick en sluttid på 2:07:51. Låååångt över vad jag vill och vet att jag kan, men uppenbarligen det enda jag klarade just då. Men visst, över 2min persade jag mot förra året så det är en vinst i sig. Men just nu är jag fortfarande lite bitter mot att min kropp strejkade ut totalt, och ska försöka lista ut vad som gick fel och hur jag kan undvika att få sådant brutalt håll. För det får jag väldigt sällan annars..

Göteborgsvarvet var en tuffare bana än vad jag förväntade mig men ja. Det kan gå så mycket bättre. Nästa halvmara blir i augusti i Malmö och det är en betydligt flackare bana. Gör jag inte bättre ifrån mig då.. ja då får vi se hur jag ska prioritera framtidens lopp helt enkelt.

Dock var hela helgen väldigt trevlig blandat med gott sällskap och trevliga löparvänner! Dessutom fick jag äntligen mina nya älskade löpardojjor i handen så nästa pass blir i dessa läckra godingar.
Det är åtminstone något att le över!

Äntligen är de mina! Fiiiiina skor.

Månadsmååååååål

6 maj, 2012

Okej darlings! Så var det dags med genomgång av förra månadens mål.

April: Mängd och lugn i kropp och sinne 
- Löpning 4 långpass varav ett pass 25km
- Springa minst 15 pass löpning
- Stressa långsamt inför bröllop och var glad

Så jajamensan! I did it allt. En mycket nöjd Linda som lyckades klämma in 4 långpass, varav ett var på jobbiga (men helt klart genomförbara) 25 km. Dessutom fick jag in två extrapass distanslöpning också.

Hittills har jag definitivt stressad långsamt inför bröllopet men jag misstänker att den stora ”stressmällen” kommer nu, denna sista månaden. Så med detta i åtanke laddar jag nu inför målen i maj.

Maj: Prestera
- Lopp: Göteborgsvarvet 12 maj under 2h
- Planera det sista inför bröllop och släppa press om träning efter Göteborgsvarvet

Inte så svårt eller? Phu! En vecka kvar till varvet och det enda som går på repeat i min skalle är att jag ska klara det under två timmar, även om det är folkmassor överallt. Har man inte huvudet med sig från början är det i princip omöjligt att nå sina mål. Så därför – peppen på topp!

Peppen is on teh roof!

Välkommen våren

1 maj, 2012

Sprang igår ett helt fantastiskt långpass på 18km i ett 5:56-tempo. Ett tempo som faktiskt inte alls var jobbigt! Ihh, så jävla bra jag mår! Vädret var dessutom helt underbart med strålande sol och lagom värme, så jag har nu officiellt fått första färgen i ansiktet. I like it!

Så kommer vi till idag. Är det bara jag vars första tanke är när man vaknat och ser att det är strålande sol och blå himmel ”Vad för roligt kan jag träna idag?”. Endorfinjunkie utan dess like! Då jag sprang långpass igår så får det antingen bli ett lättare distanspass eller en premiärtur med inlines med älsklingen.

Åhhhh du fina vår, välkommen!

Tempolångpass

21 april, 2012

Sitter nu och laddar inför kvällens utmaning.. BORDSPLACERINGAR inför bröllopet! Men med gott sällskap och vin så blir det nog en riktigt trevlig kväll (och förhoppningsvis inte allt för knasiga placeringar av folk).

Men det är däremot dagens andra utmaning. Den första har jag redan avklarat och målet var 14km i 5:40-tempo. Varför 5:40 undrar ni då? Jo, det är tempot jag behöver hålla för att klara Göteborgsvarvet under 2h nämligen. Och vet ni vad, det gick! Visserligen kändes mina ben trötta redan halvvägs efter 7km men för första gången känner jag ändå att det kan fan gå med en jävla massa vilja. För även om benen var trötta redan då så orkade jag hålla samma tempo hela vägen hem. Eller ja, jag hade en svacka där på två kilometer som låg kring 5:55 (mycket uppför också) men det tog jag ikapp sen. Det var jobbigt men med bättre uppladdning (det var bara en vecka sedan jag sprang 25km) så kan det gå. Ska gå.

Så i mål på 1:19:26 och ett snittempo 5:40. Score!