Jag har sprungit 2,1 mil!

13 juni, 2010

Varning! Lång inlägg! :)

Dagen började med att jag gick upp vid 9-tiden efter en relativt god natts sömn. Jag åt min vanliga frukost på yoghurt och havrefras samt en liten banan. Vid 12-tiden körde min älskling ner mig till bussarna som skulle ta mig till Kastrups strandpark i Danmark. På bussen satte jag mig bredvid en annan tjej och vi började prata på om allt möjligt, väldigt trevligt! När vi kom fram till andra sidan bron började det spöregna rejält. På med min fina sopsäck som jag klippt hål i för huvud och armar. Efter att ha gått i ca 5 minuter slutade det regna.. Visst väldigt skönt men fötter, strumpor och skor var redan dygnsura. Typiskt! Väl framme letade jag reda på sötnosarna Hanna, Karin och Molly som var mitt sällskap innan start. Tack så jättemycket tjejer, var jätteskönt att ni hade tid och komma och heja på mig!

Vid 16:00 var det dags för loppet. En kvart innan gick jag och ställde mig vid min startgrupp som skulle ha en måltid mellan 2:15-2:30. På en gång så började hela ledet med folk gå framåt. I ungefär en halvtimme gick vi för att komma fram till nedgången för tunneln. Innan dess var det många, inklusive mig, som sprang in i buskarna på sidan för en sista kisspaus. Såg väldigt underhållande ut att se alla killar på rad och massa tjejer i buskarna!

Nu började alla framför mig jogga lite lätt och jag sprang över startlinjen och in i tunneln. Väl i tunneln så kom det med jämna mellanrum vågar av klappar och skrik som var riktigt häftigt att få uppleva. Däremot var det riktigt dålig luft och jag svettades verkligen sönder. I ca 4 km sprang vi där inne och det enda jag kunde tänka på var att jag måste få luft innan jag svimmar! Vid första kilometern tittade jag på klockan som visade 6:11 vilket är långsammare än jag tänkt mig att springa men det var svårt att ta sig fram stundtals då det var trångt. Även kilometer två gick i samma tempo och det var inte förrän kilometer 3 som tiden slutade runt 6:25 som jag insåg att jag var helt ur form. Jag behövde kämpa för att hålla det tempot uppe som jag normalt ser som lugnt!

Hur som helst kom vi ut ur tunneln och den första vätskestationen närmade sig. Redan flera meter innan behövde alla gå för att komma framåt och jag tog tacksamt emot vattnet jag fick men även luften och den extrema blåsten som kom. Efter vätskestationen var det bara att börja springa igen du på pepparholmen. Det var skönt att vinden blåste på så ordentligt som den gjorde och jag kämpade på även om det inte gick så snabbt. Sedan började den 5 km långa uppförsbacken. Tack och lov för att vinden blåste så starkt i min rygg, hade aldrig kommit upp för den backen annars! Solen sken ordentligt men jag hade klätt mig alldeles lagom varmt så det slapp jag iaf tänka på. Annars så var det gott om plats och inte alls svårt att ta sig framåt. Det var efter ca 10 km som mina fötter börja göra riktigt ont. Varje steg brände vilket även det var väldigt konstigt eftersom jag normalt sett inte alls brukar ha problem med det.

Skönaste känslan var när man kom till mitten av bron och visste att det väntande ca 3 km nedförsbacke. Där sprang jag även i kapp människorna som hade ballonger med en sluttid på 2:20, jag höll kapp med deras fart som för övrigt inte alls var snabb men jag fick kämpa ordentligt. När vi kom av från bron orkade jag inte hänga på dem längre och gick en liten stund. Herregud säger jag bara, mina fötter skrek av smärta och mina ben, stackars ben! De var extremt stela och hemska. Då hade jag bara sprungit runt 16-17km vilket är en sträcka jag sprungit förr UTAN några som helst krämpor och smärtor. Då kan ni tänka er hur hårt det här med att vara sjuk två veckor innan loppet och även vara lite hes under själva loppet påverkar. Jag tror inte jag  har förlorat allt jag tränat upp under vinter/vår men usch, jag har sällan känt mig så otränad.

Sista 4 km joggade jag väldigt lätt och vid varje km-markering gick jag i 1-2 minuter. Jag var trött och less och nu började det bli riktigt kallt. När det var ca 1,5 km kvar började jag jogga igen och vägrade stanna förrän jag var i mål. Och vilken känsla det var! Jag har tagit mig 2,1 mil på ungefär 2,5 timme! Visserligen runt 20 minuter senare än vad jag planerat men så är det. Väl i mål behövde vi gå i säkert 20 minuter innan vi fick vår medalj och innan jag mötte upp älsklingen och Filip som hade varma kläder till mig. Just för att det var så kallt så blev det bara en bild, jag var mest tacksam att ta mig i mål.

Så här i efterhand är jag ändå nöjd. Jag hade sämst förutsättningar men eftersom jag märkte att jag var helt ur form redan i början i loppet så var det skönt att slippa pressen att kämpa mot en tid utan bara satsa på att ta mig i mål. Men visst är jag också besviken. Jag har verkligen tränat hårt inför det här och sedan för att jag blev sjuk så sprang jag loppet som att jag varit helt otränad.. Enligt min egen klocka kom jag i mål runt 2,5 h, dvs ett tempo runt dryga 7 min/km. Tyvärr hade de problem med tidtagningen så än så länge finns inte mina kmtider uppe samt att min sluttid nu står på 2 h och 55 min eftersom den räknade från när FÖRSTA starten gick, inte när jag gick över startlinjen. Jag hoppas de åtgärdar det här snarast.

Men allt som allt är jag nöjd. Jag kom i mål! Nästa år är det Göteborgsvarvet som gäller och då jävlar ska jag gå under 2h utan problem och så mycket som jag varit sjuk sen nyår är verkligen extremt. Öroninflammation gånger många samt flertalet förkylningar som toppas av med min sista megaförkylning med heshet, hosta och hela skiten. Nej du, allt för besviken är jag inte. Dessutom är jag så extremt glad för alla som grattade mig på Facebook, nu är änglar allihopa! Jag känner mig verkligen jätteduktig efter alla kommentarer.

Leave a Reply