Tillbaka till blogglivet

17 oktober, 2014

Vart börjar man? Första inlägget på två år och tusen saker har självklart hänt. Sist skrev jag om Malmö Halvmarathon vilket är synd, för Lidingöloppet som jag sprang där samma år på höstkanten var mitt bästa lopp någonsin. Allt flöt på otroligt bra och jag njöt till fullo.
Men snabbspolar vi lite så har jag hunnit vara på bröllopsresa i Peru som var helt utom denna värld (både på gott och ont). Där gick vi bla inkaleden upp till Machu Picchu och besökte Amazonasdjungeln i 8 dagar vilket är något jag fortfarande knappt fattar att jag varit med om när jag tittar på bilderna från resan. Kort sammanfattat: Fantastiska vyer, otroligt trevliga människor, tusentals äckliga insekter (kackerlackor som flyger, usch!), myggbett och en tropisk värme man avlider i.

Dock är det största som hänt är det lilla pyr som nu föddes den 24:e september. Min och Sebastians son, Ludwig. Från att ha varit gravid sedan årsskiftet till att han nu ligger här bredvid mig är så galet sjukt, men samtidigt så fantastiskt att jag blir gråtfärdig bara av tanken. Min graviditet har varit lätthanterlig, självklart har jag haft nästan alla gravidkrämpor från A till Ö (det finns seriöst en krämpa på varje bokstav), men de har alla vara relativt lindriga. Det tråkigaste var att jag fick sluta med löpningen redan i vecka 14 för jag fick ont på ”fel” ställen, men jag fortsatte med promenader och styrketräning istället nästan till slutet. Jag slutade jobba tre veckor innan beräknat datum (29 sept) och sista veckan minns jag var tung. Inte för att jag var så överdrivet stor eller för att mitt jobb är fysiskt krävande (alls), men bara projektet att sova om nätterna, gå upp och klä på sig, åka till jobbet och gå upp för trapporna till kontoret var typ vad jag orkade med på en dag.

Linda gravid vecka 37

Linda gravid vecka 37

Även fast graviditeten var lindrig så tyckte jag det var fasansfullt tråkigt att vara gravid, jag är inte imponerad alls. Har saknat min kropp, har saknat att den inte fungerat som den ska så himla länge och att den fortfarande inte är helt lagad än och kommer inte vara det på ett bra tag framåt. För faktum är att jag vill ha barn och graviditeten är ett nödvändigt ont för att uppnå det (duh), men det betyder inte att jag måste tycka om det eller att jag älskar mitt barn mindre för det.

Så med andra ord, hej igen bloggen! Jag ska försöka skriva i dig om mitt otroligt spännande liv som mammaledig med allt vad det innebär; ca tusen bebisbilder, vyer från mina dagliga promenader och förhoppningsvis träningsbilder när det kommer igång på riktigt igen!

Leave a Reply